Kärleken blev mitt vapen av Soheila Fors

För en tid tillbaka hade jag möjlighet att lyssna till Soheila Fors föreläsning om hederskultur och kvinnoförtryck.

Nu först fick jag tillfälle att läsa en till av hennes böcker. Tidigare har jag läst boken : ” Bakom varje fönster finns ett hjärta”.

Den här boken kan absolut sträckläsas, men om man vill ha tid till analys och reflexion bör man ta lite åt gången.

Soheila skildrar sitt livs historia på ett intressant sätt. Jag känner igen mig i henne då hon inte vill att någon ska tycka synd om henne trots allt lidande. Hennes liv har inte varit lätt, trots att hon i början av sitt liv levde som en prinsessa. Hon har haft förmågan att vända sitt lidande till seger genom att ta emot Jesus i sitt liv. I dag välsignas invandrarkvinnor genom hennes verksamhet i T-husen till att på ett vackert sätt få bli delaktiga bland kvinnor och vidare i det svenska samhället.

Soheila kommer från en kultur där drömmar och en högre makt haft en given plats. Hon förvånas därför av att den västerländska kulturen innehåller föga mystik, än mindre rymmer den tid för Gud. Jag håller inte helt med Soheila i detta, för mig har nattliga drömmar alltid haft en plats och varit föremål för diskussion, precis som också Gudstron. Men så är jag ju heller inte Sverige svensk och jag har blivit uppvuxen in i kristendomen från barnsben. Tacksamt priviligerad är jag! Kanske man borde vara orolig för trender att tron inte är så viktig i samhället i dag eller så väljer man att lämna oron åt Gud. Mirakler har skett förr och fortsätter att ske. Det gäller att öppna hjärtat för Jesus och tro att han kan stoppa även blödningar och sjukdomar. Inte enbart på ett fysiskt plan utan även psykiskt. Gud är stor!

Rekommenderar boken verkligen. Läs den!

Annonser

Om att stampa på stället

Nu är det höst,

efter en regnig sommar.

”Som när det regnar i mitt hjärta”

Melodin sjunger i mitt huvud.

Jag skulle ju förvänta mig

en toppen dag.

Huvudet tomt,

gällande matlagningen.

Lunch, något behöver man äta.

Det är höst,

så vi har skördat äpplen.

Jag kan ju tillverka något

av dessa, tänker jag.

Gröt, det blir bra

med äppelmos.

Jag sätter på vatten,

medan jag tar fram mixern

och påbörjar tillverkningen av äppelmos.

Jag trodde det här skulle gå fort.

Fort? Vad är det?

Har man hårda äpplen,

går det i snigelfart.

Jag är otålig.

Att mixa äpplen är som att stå

Och stampa på stället i livet.

Att göra,

men inte se resultat.

Att sedan upptäcka

att vattnet man satt på kokning

inte kokar eftersom plattan

har barnlås.

Tror ni man får någon mat idag?

Ironiskt nog

Hade jag tänkt koka

1 minuters gröt.

Äppelmoset är brunt,

med hårda bitar i,

som inte ens mixern får

sönder.

Drar upp snoret

och konstaterar att

det är nog bara jag som klarar

av att göra 1minuters gröt

till 1 timmes gröt.

Äntligen står gröten serverad.

Äppelskalen kastas i komposten.

Vips, hälften av skalen strittar

ut på golvet.

Dags att gråta?

”Sluut ti pyyl”

Det finns värre saker.

Det är bra att ha

oeffektiva dagar,

då vet man av dagarna

då man har flyt

och allt går som smort.

Förvänta dig

Att i morgon

Är det FLYT.

Bakom varje fönster bor ett hjärta

Jag blir illa berörd av våld, förtryck och misshandel i vår omgivning. Samhället tycks vara fullt av det. Boken ”Bakom varje fönster bor ett hjärt” får mig att undra vad verklig frihet är? Soheila Fors berör verkligen på djupet i sin bok med de tio exempel hon tar upp. Hon berör mänskliga rättigheter. Hon skriver om kvinnor, par och barn som hon mött. 

Jag gråter tyst när jag läser om personer som är ensamma. Jag gråter när jag läser om personer som inte får tänka själv. En flod av tårar rinner när jag inser att det i min närmaste omgivning finns någon som lider, som går igenom samma elände. Klumpen i halsen bara växer och växer vartefter jag läser vidare.

Soheila beskriver gruppkultur på gott och ont, boken ger också exempel på hur skyddshem och tehus för kvinnor och utsatta kan vara lösningen för problematiska situationer. Hon ger inga svar på mina viktigaste frågor, men inom mig vet jag svaret…

Genom att SE! Genom att VÅGA ingripa. Genom att sprida KÄRLEK! 

”Möt mänskan som hon är…”

Hjälpmedel och digitalahjälpmedel om du undervisar någon med ADHD


1. Hjälpmedel som dämpar ljud. Det kan vara hörselskydd eller skärmar som skärmar av undervisningsmiljön.

2. Taktilahjälpmedel att ha i handen. Det han vara olika typer av bollar eller kedjor som man kan röra medan man sitter och lyssnar eller tänker. Känselmaterial kan också vara sittdynor eller bollar att sitta på så att den studerande kan variera sin sittställning mer dynamiskt.

3. Klocka som visar tid. Tidtagarur som visar hur mycket tid man ännu har att utföra en uppgift.

4. Appen Ritprata kan vara bra vid förklaring av situationer. Visualisera konflikten eller processen under studiedagen.

5. En almanacka med bilder, med färger, med text finns. Vad passar bäst för din studerande? Prova ut! Dagsscheman gör det enklare att se vad som är kvar av dagen.

6. Allt visuellt gör det konkretare och tydligare. Det kan man använda för att skapa struktur.

7. En app som gör det möjligt att spela in skärmen i kombination bild, video, text, ljud är Explain Everyting. Det går att använda i alla skolämnen och är bra då man vill göra det möjligt för den studerande att repetera om och om igen! 

8. Quizlet, bra app för repetition och inlärning av ord i främmande språk. Varierar ordinlärningen genom hör-, skriv-, spelövningar. Möjligt att tävla med sig själv: ” Hur snabbt hinnar jag spela match-spelet?”

En del av dessa tips har jag läst i Georgios Karpathakis bok ”Underbara ADHD, Den svåra superkraften” som jag rekomenderar. Apparna har jag testat själv och t.ex. hörlurar har visat sig vara bra hjälpmedel. Glöm inte bort att alla studerande är olika, att alla hjälpmedel inte är bra för varenda en med ADHD. Men det som är bra för en med ADHD kan också vara bra för dig själv. Testa, våga prova!

Tacksamhet

Jag går i skogen. Det är inte mycket snö på marken. Jag ser stubbar, krokiga träd med ojämna kvistar. Frusen mossa ser väldigt grön ut med tanke på årstiden. Frisk luft stömmar in genom mina lungor. Jag fylls av tacksamhet. Tacksamhet till att luften här inte är fylld av avgaser. Skogen finns nära mitt hem. Vilken fantastisk rekreationsmöjlighet som finns i min närhet. Jag stannar promenaden under det perfekta klätterträdet. När jag var barn, skulle jag ha klättrat upp i det, jag skulle ha svingat där uppe bland kvistarna. Vi skulle garanterar hittat på att ha kottkrig och jagat varandra som tokiga. Det här skulle varit det perfekta stället för det. 

Nu klättrar jag inte, jag är lite för styv för det, men jag kan promenera, jag kan andas. Det är tacksamt. Jag känner inga bekymmer över vad jag ska göra när jag blir hungrig. Jag kan öppna min ryggsäck, ta fram termosen med kaffe och äta smörgåsarna som jag packat ner. Jag tänker på vänner borta i fjärran land, som får bekymra sig mer för att de ska ha mat på bordet varje dag. Igen känner jag mig tacksam över att jag har ekonomisk trygghet. 

Jag vandrar vidare och kommer till ett dike eller kanske man kan kalla det för bäck. Mjuk mossa omger bäcken. Vattnet är nog inte drickbart, men det ser rent ut. Jag stannar, jag lyssnar till ljudet. Jag står och njuter ända tills jag börjar frysa och skyndar mig hemåt. Jag möts av värme. Jag fylls av glädje. Tacksam över att ha hem och familj.

Kulturstaden Jakobstad presenterar sig: Mecki Andersson, verksamhetsledaren i föreningen After Eight

Jag blir alltid inspirerad när jag in och äter på After Eight. Det är några ideer som jag fått då jag lunchat där som jag satt i verket. Jag tycker om stämningen. Tack för er verksamhet!

Kupoli : Jakobstads kulturpolitiska program

mecki-img_20161223_025440VEM ÄR JAG
Mecki Andersson. Jobbar som verksamhetsledare i föreningen Musikcafé After Eight rf.

På fritiden sysslar jag också en hel del med musik, och fåglar.

MIN VIKTIGASTE UPPGIFT NÄR DET KOMMER TILL KULTUR
Eftersom jag jobbar som verksamhetsledare i föreningen Musikcafé After Eight rf upptar det i princip all min tid.

Det vikigaste när det gäller kultur är väl att hålla den levande och få den att utvecklas och blomstra år efter år på olika sätt och i olika sammanhang.

NÄR ÄR MITT JOBB SOM BÄST
Brukar säga att vardagen är bäst, det behöver nödvändigtvis inte alltid vara de stora projekten eller de stora och dyra evenemangen som är bäst.

VEM JOBBAR JAG FÖR
För föreningen After Eight och allt vad det innebär. Se till att personalen mår bra, att verksamheten lever och växer. Och samtidigt vänder vi ju oss i föreningen till alla invånare i hela…

View original post 52 fler ord

Drömmen om en skola utan läxor och prov

Vinden viner där ute. Det är kallt ute, varmt inne. Potatisen står och puttrar hemtrevligt på spisen, men allt är inte så hemtrevligt just nu. Allt går inte som på Strömsö.
Mina döttrar både den äldre och den yngre har båda många läxor och prov. Jag har samma rutiner vecka efter vecka. Jobb, koka mat, läxor och provläsning varje dag. De vill leka, hänga med kompisar och gympa istället eller lägga sig på soffan och kolla film. Glöm den drömmen!
Läxorna ska göras! Som förälder känner man en otrolig stress när det handlar om läxor. Om ens barn inte gör läxor, då blir det anmärkning gällande nyckelkompetenser och minus i kanten med ansvaret. På föräldramöten påminns det ständigt om hur viktigt det är att vara en ansvarstagande samhällsmedborgare.

– Att det är viktigt att vara ett gott exempel för sina barn. (Säg inget dåligt om den där lärarn som inte förstår sig på ditt barn).

– Att det är viktigt att ha ett gott samarbete med skola och hem. Någon gång kan jag tänka tanken “Nu struntar vi i de där förbannade läxorna och kastar över böckerna åt grannens hund, så den får låta böckerna försvinna!”

– Ta kontakt med skolan, de ska inte vara någon hög tröskel dit (framför min tröskel står en hög läxböcker, den kommer jag inte över)

Istället tar jag kampen, biter ihop tänderna. Jag, en speciallärare, måste väl orka göra läxorna med egna barn? Tur att även min envishet och kämparglöd har ärvts till mina barn. Kära läsare, jag förstår föräldrar som ger upp och struntar i att tjata om läxor. Jag förstår om skolmotivationen tryter med prov varannan dag.
Om jag, som är speciallärare, inte orkar läsa läxor, hur ska då den ensamstående trebarnsmamman som arbetar skift på sjukhuset orka med det? Varför kan inte barnen arbeta klart i skolan? Vad är det för miss i planering, kunskapssyn som gör att vi måste skicka hem läxor? Är det i jämlikhetens tecken? Hur ojämlik är inte hjälpen eleven får? Det finns väl familjer med olika problem och sjukdom som gör att prioriteringen inte i första hand ligger på skola? Eller har skolvärlden totalt börjat kretsa kring en ego-axel? Läxor för skolans skull? Prov för lärarens skull?

Lärandet främst med sikte på framtiden

Det centrala innehållet i läroplanen är mastigt, och många gånger känns det som om det som ska läras inte hinns med i skolan. Helst ska alla elever tryckas in i samma rör och använda samma metoder i inlärningen, det är effektivast så. Pisa-resultaten hålls höga då.
Men kanske vi skulle strunta i Pisa resultat och fundera en stund på om mina flickor kommer att klara sig i livet? Kan de klara sig med den förmåga de har i famtiden, på lång sikt? Kan man lära samma saker, utan att vara beroende av två föräldrar, under förhållanden som inte går som på Strömsö?
Då lärandet är på rätt nivå, då är det roligt och då minns man också för livet vilka saker man lärt sig i skolan. Då är man nöjd över att man var priviligerad att gå i skola.
Jag lovar börja med mig själv, i mitt jobb. Jag ska minska på läxor och prov, om möjligt utrota dem helt! Med sikte på framtiden och en framtid där alla mår bra och en skola där det är roligt att lära sig!